Landets historia

Det är år 482 efter Kristus. De tre bröderna Kie, Shchek, Khoriv och deras syster Lebid hade blivit föräldralösa och sökte sig någonstans att slå sig ner. När de kom till området som skulle bli staden Kiev, så bestämde de sig snabbt. Här skulle de slå sig ner. Och de gjorde det. Och den bebyggelse de satte upp döptes till – Kiev. Efter storebrorsan Kie.

Det var väl en profetia som gick i uppfyllelse, ty några hundra år innan Kie och hans syskon grundade Kiev hade en apostel just på denna plats rest ett kors och sagt att här ska en dag grundas en mäktig stad.

Egentligen började Ukrainas historia långt tidigare. Enligt grekiska historieberättare så grundade självaste halvguden Herkules detta land – vad landet kallades i denna historiebeskrivning vet jag dock inte. Det är väl lite tveksamt om det verkligen var Herkules som grundade vad som blev Ukraina, säkert är dock detta: mellan 700 och 400 f.kr. dominerades området av skyter. Skyterna kom ursprungligen från nuvarande Iran och de spred sig uppåt över östra Europa.

Långt senare, från 600 talet och fram till 900 talet existerade åtminstone 14 olika östslaviska riken i området. Mäktigast blev Kiev, när svenska vikingar kom dit och skapade riket Kiev-Ryssland.

Så här ungefär skriver några sajter: "The first people to unify and control the area for a long period were Scandinavians known as the Rus". Andra sajter uttrycker det ungefär så här: "The state was founded by Swedish Vikings who gave the Ukraine (and Russia) its first powerful dynasty, the Rurik dynasty".

År 862 så erbjöds vikingen Rurik från Roslagen av slaverna i området att bli deras ledare. Rurik bosatte sig i Novgorod låg och ligger ca 20 mil söder om dagens St Petersburg.

Men hur kan vi veta det här, det om Rurik och de andra vikingarna? Nestorkrönikan skriven av en munk i Kiev på 1000 talet berättar en hel del. Förmodligen finns det väl forskning som bekräftar munkens påståenden. I Nestorkrönikan kan vi läsa följande:

"År 859 .
Varjagerna från andra sidan havet tog skatt från tjuderna och från slaverna, från mererna, från vepserna och från krivitjerna. Medan kozarerna tog skatt från poljanerna, severerna och vjatitjerna - de tog ett vitt ekorrskinn per härd.

År 862.
De jagade bort varjagerna över havet och gav dem ingen skatt och började själva härska. Men det fanns ingen rätt bland dem och släkt reste sig mot släkt och det blev inbördes kamp emellan dem och de började kriga mot sig själva. Och de sade till varandra: "Låt oss söka oss en furste som skall härska över oss och döma rätt." Och de drog över havet till varjagerna, till ruserna.

Ty dessa varjager kallades ruser på samma sätt som andra kallas svear, andra åter normanner och angler och ytterligare andra för goter - på samma sätt även dessa. Och tjuderna, slaverna, krivitjerna och vepserna sade till ruserna: Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss." Och man valde tre bröder med deras släkter och de tog med sig alla ruserna och kom.

Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre, Sineus, bosatte sig vid Beloozero (Vitryssland), och den tredje, Truvor, i Izborsk. Och efter dessa varjager fick det rusiska landet sitt namn: folken i Novgorod är av varjagisk släkt, tidigare var de slaver.

Två år senare dog Sineus och hans bror Truvor. Och Rurik tog makten och förlänade åt sina män olika städer - en fick Polotsk, en Rostov och en annan Beloozero. I dessa städer är varjagerna inflyttare, medan de ursprungliga invånarna i Novgorod var slaver, i Polotsk krivitjer, i Rostov merer, i Beloozero vepser, i Murom muroma; och över dem alla härskade Rurik.

Han hade två män, Askold och Dir, som inte var av hans släkt, inte heller av bojarsläkt och de bad att få resa till Konstantinopel (Miklagård) med sin släkt. Och de begav sig iväg längs Dnepr, och när de passerade förbi, fick de på ett berg syn på en liten stad. Kiev.

Och de frågade och sade: "Vems stad är detta?" Och man sade. "Det fanns tre bröder, Kie, Shchek och Khoriv, som byggde denna lilla stad, och de dog, och vi, deras släkt bor här och betalar skatt till kozarerna. Askold och Dir stannade kvar i denna stad och samlade kring sig många varjager och började härska över poljanernas land, och då härskade Rurik i Novgorod

År 879
Då Rurik dött överlämnade han sitt furstendöme till Oleg, som var av hans släkt, sedan han i hans vård överlämnat sin son Igor, ty denne var minderårig".

Det var Nestorkrönikan.

Vi har alltså nu att Oleg, släkting till Rurik, har makten över Novgorod, medan Askold och Dir styr och ställer i Kiev. Oleg fick också vårdanden om Ruriks minderårige son Igor.

Oleg nöjde sig inte med Novgorod. Han ville ha Kiev också. Så han invaderade staden och flyttade dit. Kiev blev med det rikets huvudstad. Oleg är väl kanske annars mest känd för att ha försökt erövra Konstantinopel, det östromerska imperiets huvudstad. Oleg behöll makten till år 912 då Igor, Ruriks son, ansågs mogen att ta över makten. Igor var då 35 år gammal.

Men nu stoppar vi bandet. Vi hade alltså på 480 talet tre bröder och en syster som grundade staden Kiev. Och vi hade på 800 talet Rurik och hans två bröder som bosatte sig i olika städer i vad som blev riket Kiev-Ryssland.

Kvinnan på sedeln på Ukrainas sida borde väl rimligen vara Lebid, systern i den syskonskara om fyra som satte ned sina pålar i Kiev. Hon är inte vikingasyster till de bröder som grundade Kiev-Ryssland 400 år senare.

Eller?

Nu går vi in på riket Kiev-Ryssland. En statsbildning som under en period var en stormakt i öst. Kiev-Ryssland anses alltså ha grundats av Rurik och det växte sig allt starkare allt eftersom. Sin topp hade riket från 980 talet fram till mitten av 1000 talet.

Jaroslav den vise, en ättling till Rurik, var kung under senare delen av denna tid, från 1016 till 1054 - han gifte sig för övrigt med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd. Jaroslav och Ingegärd såg till att gifta sina tre döttrar med kungarna av Frankrike, Ungern och Norge. Inte dåligt. Om Ingegärd skriver Rune Edberg så här i sin skrift "Ingegerd. Olof skötkonungs dotter. Ett kvinnoöde från vikingatiden".

"EN FINGERRING, i guld, funnen vid arkeologiska undersökningar i Sigtuna 1995, inspirerade till att skriva denna bok. Ringen, som uppenbarligen varit avsedd för en flicka eller finlemmad kvinna, påträffades på den plats där Olof skötkonung (sveakung ca 995-1022) troligen hade sin gård. Under vikingatiden var guld en exklusiv lyxvara och det låg nära till hands att förknippa ringen med Olofs dotter Ingegerd, född ca 1001.

Ingegerds levnadsöde kom att bli märkligt. Hon trolovades med Norges kung Olav (sedermera "den helige") men giftes sedan 1019 bort med den ryske fursten Jaroslav. Som storfurstinna i Kiev stod Ingegerd i spetsen då det ryska riket upplevde sin första storhetstid, manifesterad med bygget av den magnifika Sofiakatedralen.

Av Jaroslavs och Ingegerds barn blev fem söner ryska furstar och tre döttrar drottningar (i Norge, Frankrike och Ungern). Några år före sin död 1050 gick Ingegerd i kloster och gavs då namnet Anna. Efter hennes död vördade de troende, särskilt i Novgorod, Ingegerds/Annas minne och senare kom hon, liksom sin äldste son Vladimir, att införas i helgonkalendem".

Av Rune Edberg (1997). (56 s.). Skriften kan beställas från Sigtuna museum, sigtunamuseum@sigtuna.se

När Kiev-Ryssland var som störst och mäktigast sträckte det sig från Östersjön till Svart Havet, och i öst-västlig riktning från floden Oka i ryska Sibirien ända till bergskedjan the Carpathians (en avlöpning från Alperna som sträcker sig från sydvästra Slovakien längs med tjeck-slovakiska gränsen in i Polen).    

Ett vikingaskepp

Från mitten av 1000 talet så blev Kiev-Ryssland ett allt mer splittrat rike. Olika prinsar styrde olika områden, ofta utan central kontroll. Kiev miste till och från sin centrala roll i riket. Trots detta slöts överenskommelser mellan prinsarna om att gemensamt försvara landet mot yttre fiender.

Det hjälpte dock föga år 1169. Då invaderades Kiev av Andrei Bogolyubsky, en erövrare från centralryssland. Han tog sig titeln prins och med det kan man kanske säga att Ruriks gamla rike till sist fallit i en inkräktares händer.

På 1100 talet bildade två områden i syd, Galicia och Volhynia, en självständig stat. I och med det så börjar man också tala om en distinkt ukrainsk slavisk gren, avgränsad från ryssar och vitryssar längre norrut.

Kiev och andra delar av Ukraina anfölls och invaderades av en gemensam här av tatarer och mongoler år 1240.          

Under andra halvan av 1300 talet så kom större delen av vad som idag är Ukraina under litauiskt och senare polskt styre. Polackerna försökte få ukrainarna att ansluta sig till den romerska läran, men ukrainarna stod fast vid sin grekisk-ortodoxa tro.

Den polska dominansen kom att hålla i sig i flera hundra år. Ända till mitten av 1600 talet då kosacker i området gjorde uppror mot polackerna.

Upproret lyckades och kosacker bildade år 1648 ett rike kallat Hetmanatet som täckte större delen av dagens Ukraina. Hetmanatet betraktas av ukrainarna som den första egentliga ukrainska statsbildningen.

Hetmanatet var de första åren relativt självständigt (från polacker och ryssar) men 1654 kom centrala och östra delarna under Moskvas styre. Hetmanatet fortsatte att existera som en autonom provins inom Rysslands gränser. Västra delarna av landet kom under polskt styre.         

Men kosackerna hade inte gett upp tanken på frihet. Vilket skulle leda att Ukrainas och Sveriges historia ännu en gång skulle komma att korsas, precis som då svenska vikingar långt, långt tidigare hade bosatt sig i Novgorod och Kiev.

Det jag talar om är Poltava 1709. Karl XII:s ödesslag. Och också kosackernas. I minst lika hög grad. Ukraina under kosackernas ledning sökte nämligen stöd hos Sverige, mot ryssarna och polackerna. Kosackernas fiender var ju vid denna tidpunkt även Sveriges fiender. Slaget vid Poltava vanns av ryssarna. Sverige miste sin roll som stormakt och Ukraina/Hetmanatet tvingades även fortsättningsvis att lyda under Moskva.

Ryssarna leddes vid Poltava av tsar Peter den store. Du ser honom på en målning till höger, en målning föreställande just slaget vid Poltava.

Vi vet ju att då Karl XII förlorat slaget vid Poltava, så tog han sin tillflykt till den turkiska sidan av den närliggande rysk-turkiska gränsen. Ukrainas kosackledare Mazepa flydde tillsammans med vår krigarkonung. Tillsammans kanske är en åtminstone liten överdrift. Kosackerna och svenskarna litade inte riktigt på varandra, trots att de var bundsförvanter. Karolinerna tyckte kosackerna var ett synnerligen primitivt folk, vilket i och för sig karolinerna tyckte om alla folk från Östeuropa.

En detalj som förstås måste nämnas på en webbplats som denna, är att Mazepa flydde med hela den Ukrainska statskassan - bestående av två tunnor gulddukater. Gulddukater som kom väl till pass när den svensk-ukrainska hären skulle ta sig till den turkiska sidan. 2000 gulddukater fick Mazepa betala för att få tillgång till båtar för att ta sig över en gränsflod.


      

Slaget vid Poltava - Peter den store.  

Kosackernas hade alltså blivit en styrande elit i 1600 talets Ukraina. De var lite av en priviligerad grupp även tidigare, inte bara i Ukraina utan även i Polen och Ryssland. Susning.nu berättar att ”kosackerna var ett klassiskt frälse som ofta även själva räknade sig som riddare”.

De var sedan lång tillbaka en grupp med egna regler, lagar och framförallt livsstil. Ofta var de jordbrukare. Med tiden framgångsrika och fruktade soldater, bl.a. i den ryska armén.

Kosackerna levde i främst Ukraina, betraktat som ett gränsland mellan det mäktiga Ryssland och Osmanska riket. Deras hemvist hade sedan lång tid tillbaka varit området norr om Svarta Havet.

En del hävdar att de från början härstammar från icke-slaviska stammar som slog sig ned i nuvarande Ryssland och Ukraina. Andra hävdar att de etniskt sett är slaver – och inget annat. De beskrivs av http://www.geocities.com/forfader som ”östslaver med inslag av östliga ryttarfolk, mest av turkisk härstamning”

Man beräknar att det i dag finns ca 20 miljoner ättlingar till kosacker runtom i världen. De flesta lever i Ukraina. De har assimilerats in i de folk där de lever även om kosackkulturen lever och är stark i Ukraina – där den är en del av landets identitet.               

Hetmanatet föll 1782 efter det att en kosackledare gjort uppror mot ryssarna och fördrivits. I en även i övrigt orolig tid hamnade den polska delen av Ukraina även den under ryskt styre. Stora delar av Ukraina var därmed enat i en gemensam provins igen. Men en del som kom att tillhöra österrikiska väldet och andra delar skulle inte komma att att anslutas till Ukraina förrän efter andra världskriget.

I slutet av 1800 talet tog en nationaliströrelse fart. Denna ville skapa ett fritt Ukraina och den ville införliva österrikiska Ukraina med övriga landet. Och självständighet skulle de nå i samband med den ryska revolutionen 1918. Då frigjorde sig ryska Ukraina från ryska väldet.

Samtidigt frigjorde sig österrikiska Ukraina från det sönderfallande imperiet Österrike-Ungern. De båda ukrainska staterna ingick en union.

Men det gick för Ukraina som för alla andra frihetslängtande folk inom ryska väldet. De ockuperades av sovjetiska trupper och blev en sovjetisk socialistisk republik. En mindre del av Ukraina hamnade inom Tjeckoslovakiens gränser.

Dessa delar av Ukraina (som från 1919 tillhört Tjeckoslovakien) blev under andra världskriget ockuperat av Ungern. Och precis som mindre områden som tillhört Rumänien, så anslöts det vid andra världskrigets slut till övriga Ukraina.

Samtidigt blev ryska Moldavien (som mest beboddes och bebos av rumänsk-orienterade moldavier, och som hitintills tillhört Ukraina) en egen sovjetrepublik, tillsammans med de delar av Moldavien som tills dess tillhört Rumänien.

1990 föll sovjetiska imperiet samman och Ukraina blev självständigt.

-slut- 

Denna länk tar dig till Ukrainas startsida på denna webbplats:

Denna länk tar dig till Webbplatsens startsida: