Längre ner kan du läsa om Vanuatus valutahistoria, men först lite om landets allmänna historia.

Vanuatus historia

Låt oss börja för länge sedan, långt innan Homo Sapiens ens var påtänkt. För 22 miljoner år sedan bildades Vanuatu, av ett antal jordbävningar som fick land att välla upp ur havet. Så småningom var dryga 80 talet öar bildade, de öar som idag heter Vanuatu.

Vu hoppar framåt några miljoner år.

Vanuatu har varit befolkat i ca 3500 år, tror man. Med ett undantag: Malo Island. På den ön har man funnit lergods man kunnat datera till ca 2000 f.kr. Huruvida man har haft större tur med utgrävningar på Malo än på dom andra öarna, eller om Malo verkligen var befolkad 500 år före de övriga, det torde väl vara höjt i dunkel.

De första invånarna kom med kanot (förstås) - från näraliggande Nya Guinea och Salomonöarna. Människorna tillhörde Lapitafolket och de hade med sig boskap. Till exempel höns, grisar och till och med hundar.

Lapitafolket befolkade förstås inte bara Vanuatu, så här skriver http://www.metmuseum.org : "the Lapita people are believed to be ancestral to the contemporary peoples of Polynesia, Micronesia, and some regions of Melanesia."

Det är för övrigt ifrån de speciella lerkrukor Lapitafolket tillverkade, som de fått sitt namn. Lerkrukorna har hittats på många platser i Oceanien och bekräftar Lapitafolkets vida utbredning.

Mellan 1200 talet och 1600 talet så befolkades öarna alltmer av Polynesier. Dessa kom i väldiga kanoter som kunde rymma upp till 50 personer. Med så många roddare ombord kunde de ta sig fram relativt snabbt.

Fram till 1300 talet vad Vanuatu hjärtat av vad som kallades imperiet av Tonga, ett imperium som hade sin höjdpunkt på 1200 talet, men som existerade i olika former långt, långt längre än så. Tonga är förresten än idag ett kungadöme, inte helt obesläktat med imperiet Tonga.

Men nu åter till Vanuatu. Om Tonga får du läsa på Tongas sida.

Tierra Australis del Espiritu Santo - detta vackra namn gavs till öarna av spanjoren Pedro Ferdinand De Quiros, den förste europé som utforskade öarna. Det var år 1605. Namnet kommer sig förresten av att han trodde sig ha funnit den stora kontinenten i syd, dvs Australien.

Fransmannen Louis Antoine de Bougainville var näste europé av betydelse på öarna. Det var 1768. Bara några år senare, 1774, så kom självaste James Cook dit.

James Cook härjade runt där, och namngav öarna lite efter eget behag. Området i sig fick namnet Nya Hebriderna - det namn det skulle vara känt som fram till självständigheten 1980. Mycket vatten kom dock att rinna under broarna i landet, under de 200 år som skulle följa fram till dess.

På 1800 talet kom både franska och brittiska missionärer till öarna. Vildarna skulle civiliseras var det tänkt. Missionärerna fick snart sällskap av både handelsmän och bosättare från de båda länderna. Britternas och fransmännens gemensamma intresse över ögruppen ledde fram till att ett ”condominium”, dvs gemensamt styre eller på svenska kondominat (det ordet har ni väl hört talas om), över öarna upprättades. 

Britterna och fransmännen enades alltså om att tillsammans styra över Nya Hebriderna. Överenskommelsen började arbetas fram 1902 och 1906 spikades den.

Under tiden från då Cook kom till öarna och fram till 1935, minskade befolkningen drastiskt. Från uppskattningsvis en miljon år 1800 till bara 45.000 år 1935.

En mycket tätbefolkad ögrupp förvandlades alltså till en betydligt glesare befolkad samling öar, och orsaken påstås vara de sjukdomar européerna förde med sig. Idag uppgår befolkningen till ca 190.000 – de allra flesta (ca 94%) är melanesier.

Området ockuperades inte av japanerna under andra världskriget. Istället var det en bas för de allierades trupper. Under eller strax före världskriget växte sig också nationalismen allt starkare. Det brittiskt-franska styret började allt mer ifrågasättas av landets egna befolkning.

En mystisk figur vid namn Jon Frum uppstod under andra världskriget, och påstås också ha haft ett finger med i spelet om den växande nationalismen. Som västerlänning är det lätt att göra sig lustig över figuren Jon Frum och den så kallade cargo cult som den lade grunden för.

På ön Tannu tillbad och tillber man en gud eller ande vid namn Kerapenmun. Denne anses leva i en krater på berget Tukosmeru. En driftig invånare på ön hävdade att han var denne gud – och det var så det började. Öbon ifråga hette Mancheri och tog sig namnet Jon Frum. Han grundade en rörelse (en cargo cult) som lovade guld och gröna skogar – eller mer konkret: hus, kläder, mat och transportfordon.

Guden, eller anden, kallas numera Jon Frum.

Befolkningen i Hebriderna hade blivit djupt imponerade av amerikanarna under andra världskriget. Amerikanarna förde ju med sig till öarna sådant som öborna aldrig tidigare sett eller hört talas om, som fordon av olika slag, mattransporter, byggnader, olika sorters medicin och olika klädesplagg.

Men när kriget gick mot sitt slut så försvann ju också mycket av det här från öarna. Vilket ledde till missmod hos befolkningen. Öborna försökte med sina primitiva metoder att få leveranserna att återuppstå. De karvade telefoner och headphones ur trä och använde de för att få flygplan att släppa matleveranser och annat, precis som de sett de amerikanska soldaterna göra tidigare. De till och med plöjde fram landningsbanor för att få flygplan att landa på öarna.

Mancheri, alias Jon Frum, var en ledande figur i detta desperata arbete, en verksamhet som fick religiösa dimensioner och kulten ifråga kom att benämnas cargo cult. Det fanns andra cargo kulter i området, med andra ledare, men den som leddes av Jon Frum var den dominerande på Hebriderna.

Mancheri valde förresten namnet Jon Frum från en fras han hört amerikanarna säga, nämligen ”John from America”.

Jon Frum rörelsen fortsatte att verka efter kriget och verkar faktiskt ännu. Den arbetar fortfarande för att ge befolkningen förnödenheter, men numera ofta genom traditionellt politiskt arbete - rörelsen är alltså även ett politiskt parti med representation i landets parlament. Trots det har stora delar av rörelsen inte förändrats nämnvärt från kriget. Den firar bl.a. Jon Frums dag den 15 feb varje år, den dag Jon tros återuppstå och föra med sig all den ”cargo” han lovat befolkningen.

Frums cargo kult gjorde under kriget Röda Korsets symbol till sin egen, och denna symbol syns ofta i de byar och områden där kulten fortfarande är stark. Röda Korsets symbol förknippades förstås med medicin och mat, och blev därmed ett ganska naturligt val för rörelsen.

På de sidor som ger fakta om landet beskrivs befolkningens religiösa tillhörighet så här: Presbyterianer 37 %, anglikaner 15 %, katoliker 15%, inhemska religioner 8 %, sjundedagsadventister 6% och övriga 19 % (inklusive Jon Frums Cargo kult).

Med detta lämnar vi Mancheris udda rörelse. Och landets historia överhuvudtaget. Vi avslutar med att berätta att det längre upp nämnda kondominatet höll sig till 1979. Då, i november, hölls val. Landet blev självständigt 1980 och 1981 gick de med i FN.

-slut-

Landets valutahistoria

Franska, brittiska och australiensiska valutorna

Franska moderlandets valuta blev legal tender på Hebriderna den 6 aug 1914, och var så till och med 30 sept 1941. Men denna valuta var inte ensam om att vara giltigt betalningsmedel. Även brittiska pund och australiensiska pund funkade bra att handla med.

Det brittiska pundet var legal tender 5 aug 1914 till och med 1940. Australiens valuta var det mellan 1935 och 1940. Också Nya Kaledoniens Franc användes.

Nya Hebridernas Franc

1921 trycktes en speciell utgåva bara för Nya Hebriderna. Utgivare var den fransk-brittiska administrationen och utgåvan bestod av bara en valör - 25 Franc. A1 i Krauses böcker. Denna utgåva var en tidig föregångare till en egen valuta

31 aug 1941 introducerades Nya Hebridernas nämligen egen Franc. De första sedlarna som gavs ut i denna valuta var overprints av sedlar från Nya Kaledonien (tryckta av Banque e L'Indochine). De heter P4 till P15 hos Krause och dessa overprintssedlar fick Hebriderna hålla till godo med ända till 1965.

(P1-P3 var en emergency issue utgiven 1943 (alltså efter P4-P15) i valörerna 5, 20, 100, 500 och 1000 Franc - de tre sistnämnda valörerna kallas P3,P3a resp P3b).

Först 1965 kom sedlar tryckta direkt för Nya Hebriderna (utgivna av Institut D'Emission D'Outre Mer). Valörerna var 100 och 1000 Franc. Hebridernas Franc höll sig till 1 januari 1981.

Valutan Vatu

1 januari 1981 blev ju ögruppen självständig under namnet Vanuatu och då introducerades också valutan Vatu. Central Bank of Vanuatu hette valutautgivande banken från självständigheten till 1980 för att sedan skifta namn till Reserve Bank of Vanuatu (1989).

Valutanamnet Vatu betyder sten på det lokala språket. Stenar användes nämligen tidigare som en sorts valuta i landet. "Notes are in denominations of Vt5000, 1000, 500 and 200. Coins are in denominations of Vt100, 50, 20, 10, 5, 2 and 1", säger Reserve Bank of Vanuatu. Så det där med Centimes kan vi nog glömma. Centimes tycks alltså inte finnas i form av mynt eller än mindre i form av sedlar. "There are no subsidiary units", påstås det också på en del ställen på nätet.

-slut-