Syd Afrikas historia

Ursprungsbefolkningen

Landområdet som nu är Syd Afrika har bebotts av människor nästan så länge det funnits människor på jorden. Och det är ju ett tag. Så vi börjar vår historia på 400 talet efter Kristus. Då började folkslaget Khoihoi etablera sig i Syd Afrika. Mer etablerade, åtminstone i västra Syd Afrika (Kap provinserna) blev de först för på 1200 talet. Khoihoi var ett folk som livnärde sig på jordbruk och boskap och de påstås ursprungligen ha kommit ända från nordöstra delen av Afrika. Ett annat, och nedvärderande, namn på detta folk är hottentotter. Det var det namn de gavs av kolonisatörerna. Khoihoi folket levde nära kusterna, helt enkelt för att betet för deras boskap var bättre där. Det var dock inget folk som utnyttjade havet särskilt väl. De byggde till exempel inga båtar.

Khoihoi kände till keramik och visste hur man tillverkade vardagssaker i keramik. Khoihoi folket är numera utdött eller assimilerade in i andra folkgrupper, förutom en gren, Nama folket. Dessa lever i grannlandet Namibia och en av dess ledare på slutet av 1800 talet, Hendrik Witbooi, finns på Namibias sedlar. Se själv på Namibias sida på denna sajt. Det finns cirka 100 000 Nama kvar. Inte så många alltså, så deras framtid är förstås också oviss.

Nämnde Witbooi ledde ett uppror mot tyskarna i vad som nu är Namibia.  Tyskarna svarade på ett grymt sätt. De försökte helt enkelt utrota de folkslag som reste sig emot dom. Händelserna definieras som ett av 1900 talets första folkmord (folkmord = medvetet försök att utrota ett folkslag) och Tyskland har bett om ursäkt för händelserna.

San folket

Khoihoi folket var inte de enda som bosatte sig tidigt i södra Afrika. San folket gjorde detsamma. Möjligen var de där tidigare långt tidigare än Khoihoi. De båda folkslagen betraktas i vart fall båda som Syd Afrikas urbefolkning. San folket påstås ha haft en inte lika utvecklad kultur. De var bushmän och levde på jakt.  De var betydligt kortare till längden än Khoihoi (möjligen var och är männen i snitt kortare än 150 centimeter vilken gör att folkslaget kan ingå i det vida begreppet pygméer. Till ”dagens” pygméer räknas dock vanligen annars bara några enstaka folkslag i centrala Afrika).  En rest av San folket lever fortfarande i Kalahariöknen i södra Afrika. De försöker leva som sina förfäder men påstås sakta men säkert assimileras in i det övriga samhället.

Bantuexpansionen och de första européerna

De båda nämnda folken undanträngdes av den allt mer tilltagande så kallade bantuexpansionen. Bantufolk vandrade söderut från centrala Afrika och nådde Syd Afrika i omgångar. På 1600 talet var Khoihoi och San undanträngda till mindre områden och olika Bantufolk var dominerande främst i inlandet. När holländaren Jan van Riebeek gick i land vid Godahoppsudden i syfte att grunda en bosättning så var det inte Bantufolk han mötte. Det var Khoihoifolk han mötte. De var ju bosatta längs med kusterna och det var de fortfarande, även efter Bantufolkens inträde i landet.

Boerna

Holländarna fick snart sällskap av både tyskar och fransmän. Och senare även engelsmän. Det var just engelsmännen som snart blev de dominerande. På slutet av 1700 talet / början av 1800 talet blev Syd Afrika även formellt brittiskt. Men holländarna, eller dess ättlingar som nu levt i Syd Afrika i generationer, protesterade. Protesterna ledde till krig mellan engelsmännen och boerna, det namn som givits de holländska ättlingarna. Kriget varade 1899-1902 men innan dess, med början redan på 1830 talet, hade boerna grundat fristater i Syd Afrika.  Oranjefristaten (grundad på 1830 talet, erkänd av britterna som självständig stat 1854 – då de också fick sin förste president, Josias Hoffman) och Transvaal (grundad 1856) var de två viktiga boerska republikerna. Båda fristaterna upphörde att existera genom att boerna förlorade kriget mot britterna 1899-1902 (det krig som kallas boerkriget).

Boerna låg inte i strid bara mot britterna. De stred även mot Zulufolket, ett bantufolk. 1838 utspelade sig en sammandrabbning med Zulukrigare. De sistnämnda var chanslösa. De hade inte några vapen alls att stå emot boerna. Flera tusen zulukrigare dödades, jämfört med bara tre sårade boer. Slakt är väl ett mer passande ord än krig. Zuluerna var dock inga änglar själva precis. Precis som boerna drog de sig inte för att slakta motståndare då de fick chansen. Zulufolket skulle också gå i krig mot britterna. Mer om detta senare.

Syd afrikanska språk

Man hör ibland talas om något som heter afrikaans. Det är det språk som talas av främst de nederländska ättlingarna i främst Syd Afrika. Språket är dock majoritetsspråk i de två västra Syd Afrikanska delrepublikerna (Syd Afrika består av nio delrepubliker) och det största språket delar av grannlandet Namibia (den södra delen).  Afrikaans är modersmålet för drygt 6 miljoner människor men ytterligare några miljoner pratar språket – bland annat Nelson Mandela.  Afrikaans är dock inte det största språket i Syd Afrika, sett till antalet som har det som modersmål. Zulu talas som modersmål av cirka nio miljoner människor och hälften av landets 48 miljoner invånare påstås förstå det.  Även xhosa är ett större språk än afrikaans. Xhosa och zulu är dessutom relativt lika varandra – ömsesidigt förståeligt alltså.  Xhosa och zulu är både namnen på de två största folkgrupperna i landet, och alltså på de språk dessa talar.

Annars är i praktiken engelskan det största språket, även om ”bara” den minoritet vita som härstammar från England (ca 40 % av de vita) har det som första språk.  Nästan alla sydafrikaner talar engelska och det är officiellt språk inom politik, media och inom affärsvärlden.

Betänk dock att Syd Afrika har 11 officiella språk.

Forts följer

Genom att klicka nedan tar du dig till sajtens startsida.