Före 800 talet före Kristus

Vad som hände i Grekland före 800 talet före Kristus är inte ointressant. Bland annat så har vi ju det berömda templet Knossos på turistön Kreta, uppbyggt av den minoiska kulturen förmodligen under den så kallade mellersta bronsåldern (cirka 2000-1550 f.Kr). Knossos förstördes och byggdes upp ett par gånger, innan det slutligen förstördes på 1400 talet före Kristus.

Ruiner av templet finns att beskåda än idag. Hoppa på en utflyktsbuss från ditt hotell, nästa gång du besöker ön.

På fastlandet uppstod den så kallade mykenska kulturen under den så kallade mellersta bronsåldern. Mykenerna var en av flera grekiska stammar men den mest dominerande av dessa. Mykenerna nöjde sig inte med fastlandet. På 1400 talet f.Kr. invaderade de också Kreta. Därmed gick den minoiska kulturen under.

Mykenerna i sin tur hotades av en tredje (möjligen grekisk) stam, dorerna. Dorerna började göra sig hörda på 1100 talet f.Kr. Mykenernas huvudstad Mykene förstördes av en stor eldsvåda på 1100 talet. Det sägs ha påverkat det att dess kultur sakta men säkert blev allt svagare och mindre inflytelserik i området. Det var dock först på 800 talet mykenernas inflytande upphörde.

Efter det mykenska förfallet

Grekland fick en nytändning efter det mykenska förfallet under 800 f.Kr. Mykenerna hade fram till dess varit den dominerande stammen, men under det århundradet försköts makten till dorerna. Ifall dorerna var ett invaderande folk, eller en grekisk stam som levt parallellt med mykenerna, tvistar de lärde.

Dorerna grundade eller utvecklade städer, ofta konkurrerande sådana som stred mot varandra. Städerna och landsbygden runt omkring dom kallades polis (stadsstater). De två viktigaste stadsstaterna var Aten och Sparta. Stadsstaterna styrdes av monarker. Senare skedde maktskiften, på så sätt att kungafamiljer störtades och aristokratiska familjer kom till makten.

På 700-talet f.Kr skrevs en del minst sagt omtalade verk. Iliaden och Odyssén skrivna av (eller åtminstone nedtecknade av) Homeros är de mest berömda. Homeros lär alltså ha levt på 700-talet f. Kr. Om han nu verkligen har funnits. Det är inte helt belagt. Nåväl, verken Iliaden och Odysse finns i alla fall. Verken är egentligen dikter eller verser som på den här tiden framfördes i form av visor.

Iliaden

Iliaden handlar i korthet, som du kanske redan känner till, om ett krig mellan städerna Sparta och Troja på 1200 talet före Kristus. Homeros skrev ner de sägner som vandrade runt bland grekerna, om vad som utspelat sig under detta krig.

Tre sköna grekiska gudinnor var oense om vem som skönast var. Gudinnorna hette Afrodite, Hera och Athena. En prins fick det otacksamma uppdraget att utse vem av de tre som var vackrast. Prinsen hette Paris och han var son till staden Trojas kung

Prins Paris var inte omutbar och det var Afrodite mutade bäst. Hennes muta var ett löfte om att prinsen skulle få världens vackraste kvinna till partner, om han utsåg Afrodite till den skönaste av de tre gudinnorna. Världens vackraste kvinna vid denna tidpunkt var sköna Helena, som bodde i Sparta, en konkurrerande stad till Troja.

Nu gällde det att uppfylla löftet, det att prinsen skulle få den sköna Helena. Förmodligen anade Afrodite ett visst motstånd hos Helena, så med hjälp av prinsen rövade hon helt enkelt iväg Helena från staden Sparta.

Spartas kung fick förstås snart reda på att sköna Helena rövats bort från staden. Hans svar var hårt och drastiskt: nu är det krig. Krigsförklaringen ställdes mot prins Paris hemstad Troja.

Här träder Akilles in i handlingen. Han med hälen ni vet. Akilles stred för Sparta och han var en gudamänniska och en osårbar krigare. Nåväl nästan osårbar, han hade ju som sagt en häl… Akilles dödade Hector, en annars så framgångsrike krigsherre för Troja. Akilles ville visa folket i fiendestaden Troja att Hector verkligen var död, och han ville göra det på ett för Troja förnedrande sätt. Han band Hector bakom en hästvagn och körde tre varv runt Troja med den döda kroppen.

Men Trojas Prins Paris ville ha revansch. Han kände till det där om Akilles häl, att Akilles var osårbar utom just där. Och han lyckades hitta ett tillfälle att skjuta en pil just i hälen på Akilles. Akilles dog. Man kan väl med det säga att det var utjämnat till 1-1…

Nu är det dags för Odysseus att göra entré. Odysseus var en krigare och kung av ön Ithaka. Han stred på Spartas sida. Odysseus kom på en idé om hur Sparta skulle kunna vinna kriget. Han förstod att det handlade om att komma innanför Trojas murar med sina bästa krigare.

 –Vi gör så här, sa han. Vi bygger en ihålig trähäst, gömmer våra främsta krigare i den, och ger den till trojanerna i form av en försoningsgåva. Sagt och gjort. Så blev det.

Trojanerna blev mycket glada över gåvan. De gick ut utanför murarna, iakttog hästen, och bestämde sig för att dra in den innanför murarna. Men det skulle de ju inte ha gjort. På natten kröp Spartas främsta krigare ut ur trähästen och brände ner staden. Kriget var nu slut. Troja var besegrat. Ett fult trick tycker jag, men alltså inget man tycks ha upprörts över på den tiden.

Odyssén

Verket Odyssén kan sägas vara en fortsättning på Iliaden. Handlingen i korthet har du här.

Den framgångsrike Odysseus ville efter kriget mot Troja förstås hem till sin ö Ithaka, där han som nämnt var kung. På Ithaka väntade också hans kära hustru Penelope. Men gudarna hade bestämt sig för att jävlas med honom. Odysseus hade begått hybris, det vill säga försökt likna gudarna, och det gillades inte av gudarna.

Under sjöresan tillbaka till ön Ithaka såg Poseidon (havets gud) till att han och hans mannar kom ur kurs. Poseidon utsatte Odysseus och hans män för ett flertal stormar och andra prövningar. Men Odysseus klarar sig ur det och går iland på guden Polyfemos ö. Polyfemos var en elak enögd jätte och Poseidons son. Även Polyfemos ville jävlas med Odysseus.

Han åt upp en av Odysseus män och han gjorde det framför ögonen på Odysseus. För att rädda sig själv och sina övriga män bjöd Odysseus jätten på vin och mat. Det visade sig vara ett smart drag. Polyfemos somnar mätt och belåten och Odysseus utnyttjar tillfället. Han trycker ett spetsigt spjut rakt in i ögat på guden. Odysseus kan därmed fly ön.

Men han hamnar ur askan i elden. Snart måste han söka land igen och han gör det på gudinnan Kirkes ö. Även denna gång har mat och vin en central handling i berättelsen. Gudinnan Kirkes bjuder Odysseus män på detta. Inte av välvilja, utan för att hon med maten och vinet lyckas förtrolla Odysseus män till olika sorters djur.

Odysseus själv erbjuds snabbt ett motmedel mot förtrollningen. Det är Hermes, gudarnas budbärare, som ger honom det. Hermes berättar också för Odysseus hur han ska göra för att häva förtrollningen på sina män. Han ska, berättar Hermes, ligga med gudinnan Kirkes. Sagt och gjort. När det är gjort flyr Odysseus och hans män ön. 

Så småningom bestämde sig gudarna för att Odysseus skulle få slippa fler prövningar.

När Odysseus kom tillbaka till Ithaka var han förklädd till en gammal tiggare. Han mötte sin son. Han visade sonen sin riktiga identitet men sade också till honom att han inte fick berätta det för någon. Inte ens Penelope. Inte förrän tiden var mogen.

Under de tjugo år som Odysseus var borta från Ithaka uppvaktades hans hustru Penelope av många olika friare. Penelope försökte hålla dom ifrån sig. Hon hade nämligen aldrig slutat att älska sin man och hon hoppades att han en dag skulle återvända.

För att hålla friarna ifrån sig lät hon utmana dom mot varandra. Hon sa att hon skulle gifta sig med den man som kunde spänna Odysseus pilbåge och skjuta en pil genom skaftögonen på tolv yxor. Friarna misslyckades inte oväntat med det. Odysseus, fortfarande förklädd till tiggare, bad att få försöka. Odysseus klarar förstås utmaningen och han återförenas med sin älskade hustru.

De olympiska spelen

På 700 talet före Kristus började man med de olympiska spelen. Olympiader hölls därefter ända till 300 talet efter Kristus. Spelen var tillägnade guden Zeus, som var en väldigt mångfacetterad Gud. Han var Gud över allt det här:

Det är dock som åskans Gud han är mest berömd.

De första olympiska spelen gick av stapeln år 776 f.Kr. Huruvida de med regelbundenhet sedan hölls vart fjärde år fram till år 389 e.Kr vet jag inte. Det låter ju inte troligt att så var fallet. Men om så var fallet, så hölls i så fall 291 olympiska spel i antiken. Under exakt 1166 år.

År 390 e.Kr. så tyckte den romerske kejsaren Teodosius att nu får det vara nog. Det här var ju i den vevan som romerske riket var på upphällningen. Av det en gång så stolta riket skulle det bli två, Öst- och Västrom. Kristendomen var på stark frammarsch. De hedniska gudar spelen tillägnats var inte längre särskilt gångbara, varken i Östrom eller Västrom.

Bara fria greker fick delta i spelen. Romare fick också vara med, efter det att Rom erövrat Grekland på 100 talet f.Kr. Kvinnor fick delta men inte titta på. Varför kan man ju undra över. En orsak kan ju vara att deltagarna var nakna. Kvinnorna hade egna olympiska spel som avgjordes vid andra tidpunkter än männens.

Den mest berömda deltagaren i ett olympisk spel (förmodligen även inkluderat de moderna) är Alexander den Store, den grekiske härföraren som levde på 300 f.Kr. Alexander den Store vann inte tävlingen. Han fick alltså icke en olivkrans satt runt sitt huvud. Det fick nämligen segrarna.

En första kolonisation

På 700 talet f.Kr. tog också en första kolonisation fart. Greker etablerade kolonier i främst Mindre Asien, i numera franska Marseille, runt Svarta Havet, i Kyrene i Nordafrika samt på Sicilien och andra delar av södra Italien. De första sicilianska kolonierna etablerades runt 734-733. Catania, Reggio, Sybaris, Syracuse och Tarentum är några av de städer i södra Italien som grundats av greker.

Den främsta orsaken till kolonisationen påstås vara överbefolkning i stadsstäderna. Det var alltså inte kommersiella motiv eller en önskan hos grekerna att lägga nya områden under sig som drev dom. De kommersiella motiven kom först senare, när de insåg att kolonierna genererade inkomster och välfärd till befolkningen.

En kanske anmärkningsvärd sak är att kolonierna var självständiga gentemot de städer i Grekland dess befolkning utvandrat från. Det var alltså inte heller i den bemärkelsen fråga om en kolonisation av den sort som världen sett otaliga gånger i andra sammanhang.

Men nu var det ju inte så att grekerna for iväg lite på måfå. Innan de vågade ta steget så frågade de oraklet i Delfi om råd. De ville helt enkelt veta var någonstans de skulle resa. Och oraklet i Delfi hade svar. Det hade hon på alla frågor. Oraklet stod ju i kontakt med Apollon, spådomens gud. Det Apollontempel som oraklet i Delfi verkade i är framgrävt av franska arkeologer. Ruinerna sägs vara ett populärt mål för kulturellt intresserade turister och andra.

Det fanns fler orakel än det i Delfi. Oraklet i Dodoni var det näst mest betydelsefulla för de gamla grekerna.

Arkaiska perioden

Den så kallade arkaiska perioden började cirka 650 f.Kr. Denna tid innebar ännu fler kontakter med omvärlden, på gott och ont. Krigshandlingar var inte sällsynta. Den arkaiska perioden pågick till ca 480 f.Kr. enligt vedertagen tidsepoksindelning.

Under den här perioden påverkades grekerna mer än tidigare av kulturer österifrån likväl som de också hade stor påverkan på andra kulturer i sin omgivning. Det berömda grekiska alfabetet såg dagens ljus under den här perioden. Alfabetet var inte något de uppfann på egen hand, utan det uppstod genom influenser från Fenicien (ett område i nuvarande Syrien och Libanon).

I mellersta och norra Italien levde etruskerna. Av dessa gjordes en än idag bevarad skulptur benämnd Apollon från Veji. Skulpturen har ett så kallat arkaiskt leende. Skulpturen i sig är därmed ett bevis på grekernas påverkan på sitt närområde under denna tid. Det arkaiska leendet är typiskt för tidsperioden.

Yahoo har ett uppslagslexikon på nätet och detta definierar det arkaiska leendet så här: "a representation of the human mouth with slightly upturned corners, characteristic of early Greek sculpture produced before the fifth century b.c".

Hur beskrivs då den arkaisk stilen i sin helhet, den stil som utmärkte skulpturer och annat på den här tiden. Så här kan den definieras, tycker en webbsida skriven 1997.

"Arkaisk stil är stel och frontal. Man ser flera inslag av egyptisk påverkan, så som markerade ögon, hår, breda axlar och steget fram. Det nya med dessa skulpturer var att de var fristående. De egyptiska satt alltid fast i en sten eller en klippa. De arkaiska skulpturerna var även mer anatomiskt realistiska, man blandade inte längre profil och framifrån. Det arkaiska leendet brukar man tala om och det var något som inte fanns hos de egyptiska skulpturerna".

Webbsidan har en hel del intressant text. Klicka här för att ta dig dit.

Det arkaiska leendet

De första grekiska filosoferna

På 600 talet började också filosofin göra sitt intrång. De första grekiska filosoferna verkade i en stad inte långt från Lydien i nuvarande Turkiet (dåvarande Mindre Asien). Det var ju i Lydien de första mynten slogs på 650 talet f.Kr. Det sägs att just penningväsendet inte bara bidrog till, utan var en direkt orsak till, filosofins uppkomst. Sambandet har jag dock inte riktigt klart för mig.

De kanske mest kända av dessa tidiga grekiska filosofer är Thales, Anaximenes och Anaximandros. Långt innan atomens upptäckt diskuterade dessa tre alltings urämne. De ställde sig frågan vad allt egentligen bestod av – ytterst. Thales trodde på vattnet (eller mer korrekt ’det flytande’). Anaximenes förespråkade luften (eller ’dunsten’). Anaximandros var mer oprecis. Han trodde alltings urämne var ’det oändliga’ eller ’det obestämda’.

Thales sysslade inte bara med filosofi. Han var astronom också. Han tillskrivs ha varit den första människa på jorden som förutspått en solförmörkelse (den 28 maj år 585 f.Kr.). Thales dog av värmeslag när han bevittnade ett olympiskt spel.

Anaximandros tankar var rätt intressanta. Han trodde människan härstammade från fiskarna och att vi blivit det vi blivit genom naturlagar. Han trodde inte någon Gud skapat människan. Det skulle ta ett par tusen år innan Darwin vidareutvecklade denna teori, och då i form av vetenskap.

Tyranner

Cirka 650 f.Kr. skiftades makten dramatiskt i många städer. Många adelsfamiljer störtades. Makten övertogs av så kallade tyranner (envåldshärskare). Detta tyrannsystem var mycket vanligt fram till cirka 500 f.Kr. De tre mest berömda tyrannerna av de som styrde i staden Aten är Pisistratus (härskare cirka 560-527), Hipparchus (527-514) och Hippias (527-508). Hipparchus och Hippias var bröder och de styrde Aten tillsammans. De var söner till Pisistratus. Aten började för övrigt bli ett viktigt politiskt och ekonomiskt centrum redan under Pisistratus.

Hippias myntreform

Tyrannen Hippias (som nämnt härskare i Aten åren 527-508) är mest känd för att ha introducerat ett nytt myntsystem i Aten. Silverdrachmen hade tidigare vägt ca 133 gram. Efter reformen vägde drachmen bara hälften av det. Fyra drachmen, d.v.s. en tetradrachm, skulle under Hippias tid alltså få vikten ca 270 gram (tetradrachm var genomgående huvudenheten i det antika Grekland). 

Hippias lät tvångsinlösa alla tidigare utgivna mynt med vikt runt 265-270 gram. Dessa mynt var värda två drachmen och de hette diddrachm. Han gav sedan ut dom på nytt, nu värderade till en tetradrachm (fyra drachmen). Smart, eller hur? Hippias lät slå en liten måne (placerad bakom en redan existerande uggla) på mynten, innan han gav ut dom igen.

I sammanhanget kan vi ju också nämna andra valörer av drachmer. Vikterna som jag anger här nere är vikterna efter myntreformen.  Det fanns även några andra valörer. Av alla valörer var tetradrachmen och triobolon (½ drachmen) de som användes mest i vardagliga sammanhang.

-slut-

Genom att klicka nedan tar du dig tillbaka till Grekland.htm.

Och genom att klicka här nere tar du dig till hela sajtens startsida.